punchline

Väl hemma rent fysiskt efter långa flygresor och bussresor men bara nästan psykiskt efter chocken över kylan, breakdownen över att behöva ha jacka och svår form av Lisebergs-syndrom (tack Simon för uttrycket) så känns det sådär. Jag är inget annat än överlycklig över att få träffa alla de gamla vännerna igen men inte lika glad över att ha ett halvt klot till de nya.

Tänk vad en resa kan göra för perspektivet och prioriteringarna. Plötsligt känns socionomprogrammet som något som definitivt behöver innehålla en paus, antingen under denna terminen eller nästa. Plötsligt känns kickboxningens tekniker alldeles för få och clinchning rätt lockande. Plötsligt känner jag mig malplacerad även där jag trivs.

När jag skriver det här sitter jag på jobbet, klockan är halv fem och inte ens tomten är vaken, det är bara jag. Viviens råd om att stanna upp och andas emellanåt för att behålla det perspektiv på min tillvaro som jag fann när jag var i Thailand är lika bra som det är oanvänt just nu. Som vanligt har jag kastat mig in i alldeles för mycket, även om det bara är kul grejer så börjar min kropp snart inte tycka det är kul längre att snittsova fyra timmar per dygn.

Jag ska bättra mig under veckan är tanken, det är ju inte som att man kommer sticka ut till saltholmen och bada i augustivärmen ändå. Jag tror jag ska leka höst hela veckan och sitta hemma och dricka te och kanske möjligtvis ta mig till stan för att köpa rökelse (värmeljus har jag). Istället för att erkänna att jag har helt gett upp hoppet om sommaren försöker jag se det som att jag ar en anpassningsbar individ, om mamma tellus vill leka oktober i augusti så är jag inte den som sätter mig på tvären, jag är trots att hyfsat snygg i höstkläder.

Baktanken med höstbejakandet är också att ge mig själv en anledning/ursäkt att få deppa ihop lite grann och känna kylan (som egentligen bara är avsaknaden av den thailändska värmen, från solen och från någon speciell) och trycka igång Songs of soil-skivan (Emelie kommer du?).

Halva syftet med höst för min del är och har alltid också varit födelsedagen. Det här året kommer jag inte alls som tjugo gånger tidigare naivt önska mig första snön till min födelsedag utan möjligtvis lite monsun. Jag ska nog inte alls hoppas på att jag lyckas göra en vegansk kladdkaka utan att bara be om en mango-lassi. Jag vet att det är önskedrömmar att GU skulle låta mig skriva min B-uppsats om socialt arbete i thailand (det finns inget) alternativt kön och genus inom Muay thai (vänligen se tidigare inlägg om ömmande knän av krypandet) men drömma är f-n det sista jag tänker sluta med. There can be miracles, och förhoppningsvis är det snart min tur att få bevis för det.

Mitt i stressdeppet stannar jag upp och andas, inte lugnt och eftertänksamt som Vivien bad mig utan snarare hyperventlierar i panik av plötsligt dåligt samvete. Jag känner mig otacksam som är så kluven i glädjen över att få träffa alla igen. Att klargöra det uppenbara, att jag älskar att ha er omkring mig igen känns onödigt för att övertyga er, jag hoppas ni redan vet det. Däremot känns det som jag behöver säga det för att påminna mig själv om att så är fallet. Jag vet att det är så, det bara känns lite avlägset när jag saknar Thailand så intensivt.

När jag var liten skulle jag bli politiker, i mitt eget parti för att kunna driva de frågor jag brann för, att avskaffa trapporna och något mer som jag inte kommer ihåg nu. 20 år gammal utvecklas mitt partiprogram till att innefatta ytterligare en fråga: Sverige granne till Thailand! Just nu har jag inte riktigt alla vetenskapliga uppgifterna för hur det faktiskt ska gå till men röst på mig så läser vi det sen ok!

/A

("No seats available between the 16th and the 28th" ar meningen som har gett upphov till det har inlagget och vad som kommer folja ar inget annat an ett langt brandtal till mig sjalv for att overtyga mig sjalv om att jag egentligen nog vill aka hem, aven om det absolut inte kanns sa nu.)

Om jag tillat dem skulle mina tarar vinna mark over mna kinder nar jag skriver dethar. Anledningen ar tanken pa en stundande hemresa och allt vad den kommer innebara. Min kropp och hjarta skriker vid tanken pa att lamna alla de upplavelser jag far har. Inputen ar divine och jag vill aldrig aka harifran. Har har jag funnit karleken, till Muay thai, till Thailand, till det okompilicerade, till det outtalade och till en massa fantastiska manniskor.

Att jag bar dom med mig i mitt hjarta och minne ar foga trost nar det hela tiden varit det fysiska som varit nyckleordet for den har resan. Sinnenas fornimmelser har gett mig sa mycket och lart mig annu mer. Till och med avloppslukt kan vara njutbart om det ar som en foljd av nattens monsun och den avnjuts pa vag mot morgonens traning. En Beroring kan kannas sa mycket mer om inget innan sagts om dess betydelse. Det finns sa mycket saker och sa mycket manniskor jag kommer sakna, vissa mer an andra forstas men mest ac allt kommer jag sakna det okomplicerade i allt men gor har. Man ater, sover och leker och that's it. Livet ar alltid en lek och aven i avsaknaden av en familj och i thaiboxningens valdsamma varld sa tar alla hand om varandra. Man bjuder och alla forsorjer varandra oavsett vem som ar dagens vinnare och forlorare.

Risken finns kanske att det ar ett liv som jag inte kommer vilja leva for alltid, att det okomplicerade forlorar sin charm nar det inte langre har min vanliga vardag att kontrastera sig mott men det kanns inte sa nu. Det som anda far mig att samla mig infor att packa mina saker (forutom det faktum att jag inte kunde andra mina biljetter) ar tanken pa all karlek som vantar pa mig aven hemma. Hur mycket jag an alskar det har livet och alla har sa torstar mitt hjarta aven far andra pa andra platser.

Sa lange Thailand och Sverige inte behagar ligga pa samma stalle sa tvingas jag valja mellan svensk karlek och thailandsk. Mitt val faller pa den forsta for aven om allt har har varit sa fysiskt sa kanns det som om allt det vackra jag har omgivit mig med har har varit sa intensivt sa det kanske ar lattare att bara med sig inuti aven nar jag inte upplever det an vad den svenska karleken skulle vara. Ni darhemma ar sa fantastiska att jag det anda ar vart att lamna paradiset. Det ar ingen ny upptackta under min manads bortvaro men det ar onekligen resan som har gett mig insikt i dess intensitet. Ni ar bara for vackra for att befinna sig en varldsdel ifran.

Gothenbourgh I'm coming home

/A