punchline

Efter en veckas bergochdalbaneåkning, mestadels i nedåtgående riktning, är det min skyddängel H som tar det där snacket med mig som jag borde ta med mig själv och som nån borde ta med henne. Man kan bara vara superwoman i begränsade doser.

Ibland måste man stanna upp, jag vet att jag upprepar mina egna förmaningstal som jag haft för andra, man kan inte hinna med hur mycket som helst även om allt är kul. Jag kommer på mig själv med att nästan alltid hålla på med minst två saker samtidigt. Just nu är det tre, bloggande, msnande och planering inför ett uppträdande jag ska ha imorgon.

På msn kan man alltid skriva "oj fel ruta" när man blandar ihop det och skriver fel sak till fel människa eller tänker fel sak i fel situation, desto smärtsammare blir det med ofokuseringen på träningstid. Det räckte med en kort tanke på oläst kurslitteratur för att min näsa skulle bli lite blåare än vad jag önskar.

Vad jag kommit fram till på egen hand, och än tydligare med mina vänners vackra och ibland brutala hjälp (affetaminsk utskällning är inte att leka med) är inget nytt och revolutionärt men likväl svårt att ta till sig för oss alla. Det handlar om att man bara har en begränsad mängd uppmärksamhet i varje ögonblick. Om du väljer att sprida den på flera saker samtidigt så kommer resultatet bli därefter (för min del: rastlöshet på föreläsningar och stryk på träningarna).

Just nu håller jag på och mobiliserar mina resurser kanske man kan kalla det men i alla fall samlar ihop mig litegrann och största anledningen till det är att jag inte vill ha mer stryk. Jag skattar mig lycklig just nu som har träningen och sparringen som måttstock på mitt fokus och stress och jag hoppas att ni andra har någon annan termometer på duktighetsfebern.

Ta hand om er!
/A

("No seats available between the 16th and the 28th" ar meningen som har gett upphov till det har inlagget och vad som kommer folja ar inget annat an ett langt brandtal till mig sjalv for att overtyga mig sjalv om att jag egentligen nog vill aka hem, aven om det absolut inte kanns sa nu.)

Om jag tillat dem skulle mina tarar vinna mark over mna kinder nar jag skriver dethar. Anledningen ar tanken pa en stundande hemresa och allt vad den kommer innebara. Min kropp och hjarta skriker vid tanken pa att lamna alla de upplavelser jag far har. Inputen ar divine och jag vill aldrig aka harifran. Har har jag funnit karleken, till Muay thai, till Thailand, till det okompilicerade, till det outtalade och till en massa fantastiska manniskor.

Att jag bar dom med mig i mitt hjarta och minne ar foga trost nar det hela tiden varit det fysiska som varit nyckleordet for den har resan. Sinnenas fornimmelser har gett mig sa mycket och lart mig annu mer. Till och med avloppslukt kan vara njutbart om det ar som en foljd av nattens monsun och den avnjuts pa vag mot morgonens traning. En Beroring kan kannas sa mycket mer om inget innan sagts om dess betydelse. Det finns sa mycket saker och sa mycket manniskor jag kommer sakna, vissa mer an andra forstas men mest ac allt kommer jag sakna det okomplicerade i allt men gor har. Man ater, sover och leker och that's it. Livet ar alltid en lek och aven i avsaknaden av en familj och i thaiboxningens valdsamma varld sa tar alla hand om varandra. Man bjuder och alla forsorjer varandra oavsett vem som ar dagens vinnare och forlorare.

Risken finns kanske att det ar ett liv som jag inte kommer vilja leva for alltid, att det okomplicerade forlorar sin charm nar det inte langre har min vanliga vardag att kontrastera sig mott men det kanns inte sa nu. Det som anda far mig att samla mig infor att packa mina saker (forutom det faktum att jag inte kunde andra mina biljetter) ar tanken pa all karlek som vantar pa mig aven hemma. Hur mycket jag an alskar det har livet och alla har sa torstar mitt hjarta aven far andra pa andra platser.

Sa lange Thailand och Sverige inte behagar ligga pa samma stalle sa tvingas jag valja mellan svensk karlek och thailandsk. Mitt val faller pa den forsta for aven om allt har har varit sa fysiskt sa kanns det som om allt det vackra jag har omgivit mig med har har varit sa intensivt sa det kanske ar lattare att bara med sig inuti aven nar jag inte upplever det an vad den svenska karleken skulle vara. Ni darhemma ar sa fantastiska att jag det anda ar vart att lamna paradiset. Det ar ingen ny upptackta under min manads bortvaro men det ar onekligen resan som har gett mig insikt i dess intensitet. Ni ar bara for vackra for att befinna sig en varldsdel ifran.

Gothenbourgh I'm coming home

/A

Känslan av att mötas, att möta någon, den hisnande fantastiska men samtidigt illamående känslan av att möta sig själv.

Ni har säkert alla varit med om situationen och känt känslan av obehag som uppstår och sprider sig som en feberfrossa i en grupp när någon bryter de normer som man har bestämt ska utgöra grunden för gruppens kontext. Ni har alla träffat på tjockisen, dumhuvet, pluggisen, egot, besserwissern. Det spelar ingen roll vad vi använder för epitet, det är ändå samma person, det är den som tvingar oss att ifrågasätta oss själva. Vi skakas i våra grundavalar av trendbrytarna och nytänkarna. Det är avvikarna och mobboffren som får oss att möta oss själva och se att vi är precis likadana.

Gränser, diagnoser och kategorier är bara olika sätt att måla upp vår trygghetszon lite tydligare och glasa in det vi vill se som vårt jag. Det är ett skydd som björntjänar in oss i isolation och ensamhet för hur skrämmande det än är att prata med en uteliggare (social avvikare) så är det först då vi verkligen kan se oss i spegeln.  Gillar du det du ser?

Det är med min kloka vän M som tankarna tar ännu ett steg. Jag tänker att det är först när vi möter/skrattar/bråkar med nån som står oss riktigt nära som vi möter oss själva. Det är därför jag är så rädd för det, för jag vet inte om jag kommer gilla det jag ser. Men hur rädd jag än är så känns det som att det är värt det, som att det är det som är äkta och som att det är sådana sår som ger blodsband sin innebörd. Jag speglar mig och ibland bränns jag av solkatterna.

Som en parafras på ett citat från min kärleksfulla vän Affe så tror jag att inte det är förrän jag verkligen har mött mig själv som jag kan möta någon annan och detsamma tror jag gäller för alla människor. Nu kanske jag är väldigt naiv men jag tror att om folk verkligen vågade möta sig själva så kanske dom inte skulle vara så måna om att utesluta andra. Om grupper verkligen vågade möta varandra och ifrågasätta sig själva så tror jag inte att de skulle ha så stort behov av att skapa avvikare. Det är förstås bara vad jag tror...


Spegel, spegel jag tror att det är du!