punchline

Efter en veckas bergochdalbaneåkning, mestadels i nedåtgående riktning, är det min skyddängel H som tar det där snacket med mig som jag borde ta med mig själv och som nån borde ta med henne. Man kan bara vara superwoman i begränsade doser.

Ibland måste man stanna upp, jag vet att jag upprepar mina egna förmaningstal som jag haft för andra, man kan inte hinna med hur mycket som helst även om allt är kul. Jag kommer på mig själv med att nästan alltid hålla på med minst två saker samtidigt. Just nu är det tre, bloggande, msnande och planering inför ett uppträdande jag ska ha imorgon.

På msn kan man alltid skriva "oj fel ruta" när man blandar ihop det och skriver fel sak till fel människa eller tänker fel sak i fel situation, desto smärtsammare blir det med ofokuseringen på träningstid. Det räckte med en kort tanke på oläst kurslitteratur för att min näsa skulle bli lite blåare än vad jag önskar.

Vad jag kommit fram till på egen hand, och än tydligare med mina vänners vackra och ibland brutala hjälp (affetaminsk utskällning är inte att leka med) är inget nytt och revolutionärt men likväl svårt att ta till sig för oss alla. Det handlar om att man bara har en begränsad mängd uppmärksamhet i varje ögonblick. Om du väljer att sprida den på flera saker samtidigt så kommer resultatet bli därefter (för min del: rastlöshet på föreläsningar och stryk på träningarna).

Just nu håller jag på och mobiliserar mina resurser kanske man kan kalla det men i alla fall samlar ihop mig litegrann och största anledningen till det är att jag inte vill ha mer stryk. Jag skattar mig lycklig just nu som har träningen och sparringen som måttstock på mitt fokus och stress och jag hoppas att ni andra har någon annan termometer på duktighetsfebern.

Ta hand om er!
/A