om hopp och att hoppas...
Små saker som gör det lite lättare att dra på mungiporna:
------ (för alla ursäkter och försvar kring naivitet kan ni läsa tidigare inlägg om Backa men just nu vill jag bara le)
Jag kom för några dagar sen, som så många andra dagar, trött gående från bussen sent på kvällen efter mycket träning och socionommoraliserande. På håll ser och hör jag hur gänget med ett tiotal killar i 25 till 30års-åldern, som brukar hänga utanför kiosken, springer runt mellan husen och skriker saker till varandra. Med en djup suck tänker jag att -fan oxå, va är det som händer nu då? inte en massa krångel igen... Bara för att minuten efter få mina negativa föraningar långt uppkörda nånstans då det framgår att det inte är något annat än en kurragömma-lek som pågår "eyhj mannen, fuska inte nu då!" Helt fantastiskt!
------ En förfest-och-danskväll som blev en äta-godis-och-spela-tp-kväll var precis vad jag behövde där och då. Jag och min vackra vän Emelie utgjorde ett bra team då hon kunde en massa litterära och språkrelaterade frågor och jag kunde gissa på resten. Cajsa och Tobias utgjorde dock det vinnade laget och gjorde det med bravur, det är för mig oförståeligt hur mycket kunskap som får plats i deras hjärnor!
------ Det där med hej och bäcken, nu ropar jag lite i farten men det verkar som att min höst har ljusa utsikter. Efter att, under två års tid, nästan ha växt fast i skolbänkarna och akademikernas pk-normerade värld är det dags för att ge sig ut på praktik i 20 veckor. Det har varit en nervös väntan på vad jag skulle få för plats men nu har jag blivit erbjuden en, om dom bara tycker om mig, på ett hem för placerade ungdomar strax söder om Göteborg. Precis det jag sökte och det verkar sjukt spännade!
------ Under en jättemysig inflyttningsfest hos en vän blir jag övertalad/medbjuden på sol och bad på saltholmen dagen efter. Med facit i hand kan jag ju säga att det blev mer sol (ett gäng timmar) än bad (ett snabbt dopp under mycket svordomar) men framförallt sjuuukt mysigt med kvalitetshäng med Tora. Det var en såndär dag som jag kommer komma ihåg länge!
Det är så himla mycket det senaste som har gett mig så mycket mer ljus i tillvaron så orden inte räcker till, shit vad mycket fantastiska människor jag omger mig med!
/A
en kort informativ notis bara
Men nu med lite distans känns det som att jag har kommit över det men nu är jag sjuk så jag har fortfarande inte kunnat träna nåt, det börjar bli sjukt frustrerande nu men men tid, tid och åter tid...
XOXO
/A
pirr i magen
Lägesbeskrivning: Imorgon klockan 14:30 åker två minibussar med fighters från Fighter Muay Thai till Malmö för att tävla i SM. Det kommer vara invägning, kval, invägning igen och finaler fördelat på två dagar. Nio supertaggade thaiboxälskare åker för att förverkliga sin dröm och jag är en av dom.
Rent fysiskt är detta kanske inte det värsta jag har varit med om. Emotionellt finns det mer påfrestande saker. Mentalt är det några minuter jag behöver hålla mig samlad. Men tillsammans är det mycket som ska klaffa.
Trots detta ska det bli GRYMT kul. Jag har inga yttre förväntningar på mig mer än att jag ska kämpa väl och det kommer jag göra. Shit vad peppad jag känner mig!!!
Wish me chok dee!
/A
ringlek är min typ av kul
ok nu var det gjort, inte riktigt på allvar men lite på låtsas och utan domslut men annars matchliknande. Jag har alltså äntligen varit uppe i ringen och DET VAR SÅ SJUKT ROLIGT!!!
jag hade höga förväntingar innan men dom överträffades många gånger om. Två dagar senare, fortfarande med en rejäl lårkaka (tack för low-kicksen Helen!) och en öm näsa (ja, jag behöver en tightare guard) så har kicken fortfarande inte släppt, det är lätt som att vara kär.
enda baksidan med det är att jag blir ändå mer rastlös för att komma iväg till paradiset igen, jag vill träna-sova-äta igen och slippa all annan koncentration.
känslan när jag fortfarande hade kraft kvar för fler ronder när den tredje (och sista) var avlutad fick mig att längta än mer till thailands fem ronder och hela stämningen som blir på stadion när alla står upp till thailändska nationalsången.
första gången jag hörde den och såg en wai krue tog jag ett beslut och det står jag fast vid, någon gång ska jag stå där, mellan repen!
det är det närmaste jag någonsin kommit och förmodligen kommer ett kall, a woman's gotta do what a woman's gotta do!
/A
etihad hela vägen till paradiset
Vad som verkade som tillfälligt lisebergssyndrom och ansvarsångest förefaller vara verklig längtan. Vad som verkade som en illusorisk möjlighet och fantasi visar sig vara en dröm som slår in och verklighet den 6 nov.
Jag kommer inte få några födelsedagspresenter (eller ja det beror på hur man ser det). Jag ska försöka ha en julfest i januari (om inga planer plötsligt ändras :P) och framförallt kommer jag sitta på andra sidan jordklotet när höststormarna drar in med depressionerna med full kraft.
För att tala klarspråk så är min återresa till the sanctuary of muay thai bokad och klar, som det ser ut nu blir det 7 nov - 18 jan. Så ni som vill åka med får välja på handbagaget eller backpacken helt enkelt...
Jag vill absolut inte lämna alla er här hemma, det har varit fantastiskt att träffa er igen och dom jag inte har hunnit träffa än sen hemkomsten saknar jag fruktansvärt men jag tror jag vågar lita på att ni finns kvar som mina vänner även i januari.
Jag följer Viviens råd att följa mitt hjärta och det säger mig att socionomlinjen också kan vänta lite. Jag måste tillbaka till paradiset, abstinens är ocharmigt och internetkontakt är inne. Så till alla därute: 1a i Hisings Backa uthyres i andra hand i tre månader, vänligen kontakta mig!
/A
Borta bäst, hemma ok?
Väl hemma rent fysiskt efter långa flygresor och bussresor men bara nästan psykiskt efter chocken över kylan, breakdownen över att behöva ha jacka och svår form av Lisebergs-syndrom (tack Simon för uttrycket) så känns det sådär. Jag är inget annat än överlycklig över att få träffa alla de gamla vännerna igen men inte lika glad över att ha ett halvt klot till de nya.
Tänk vad en resa kan göra för perspektivet och prioriteringarna. Plötsligt känns socionomprogrammet som något som definitivt behöver innehålla en paus, antingen under denna terminen eller nästa. Plötsligt känns kickboxningens tekniker alldeles för få och clinchning rätt lockande. Plötsligt känner jag mig malplacerad även där jag trivs.
När jag skriver det här sitter jag på jobbet, klockan är halv fem och inte ens tomten är vaken, det är bara jag. Viviens råd om att stanna upp och andas emellanåt för att behålla det perspektiv på min tillvaro som jag fann när jag var i Thailand är lika bra som det är oanvänt just nu. Som vanligt har jag kastat mig in i alldeles för mycket, även om det bara är kul grejer så börjar min kropp snart inte tycka det är kul längre att snittsova fyra timmar per dygn.
Jag ska bättra mig under veckan är tanken, det är ju inte som att man kommer sticka ut till saltholmen och bada i augustivärmen ändå. Jag tror jag ska leka höst hela veckan och sitta hemma och dricka te och kanske möjligtvis ta mig till stan för att köpa rökelse (värmeljus har jag). Istället för att erkänna att jag har helt gett upp hoppet om sommaren försöker jag se det som att jag ar en anpassningsbar individ, om mamma tellus vill leka oktober i augusti så är jag inte den som sätter mig på tvären, jag är trots att hyfsat snygg i höstkläder.
Baktanken med höstbejakandet är också att ge mig själv en anledning/ursäkt att få deppa ihop lite grann och känna kylan (som egentligen bara är avsaknaden av den thailändska värmen, från solen och från någon speciell) och trycka igång Songs of soil-skivan (Emelie kommer du?).
Halva syftet med höst för min del är och har alltid också varit födelsedagen. Det här året kommer jag inte alls som tjugo gånger tidigare naivt önska mig första snön till min födelsedag utan möjligtvis lite monsun. Jag ska nog inte alls hoppas på att jag lyckas göra en vegansk kladdkaka utan att bara be om en mango-lassi. Jag vet att det är önskedrömmar att GU skulle låta mig skriva min B-uppsats om socialt arbete i thailand (det finns inget) alternativt kön och genus inom Muay thai (vänligen se tidigare inlägg om ömmande knän av krypandet) men drömma är f-n det sista jag tänker sluta med. There can be miracles, och förhoppningsvis är det snart min tur att få bevis för det.
Mitt i stressdeppet stannar jag upp och andas, inte lugnt och eftertänksamt som Vivien bad mig utan snarare hyperventlierar i panik av plötsligt dåligt samvete. Jag känner mig otacksam som är så kluven i glädjen över att få träffa alla igen. Att klargöra det uppenbara, att jag älskar att ha er omkring mig igen känns onödigt för att övertyga er, jag hoppas ni redan vet det. Däremot känns det som jag behöver säga det för att påminna mig själv om att så är fallet. Jag vet att det är så, det bara känns lite avlägset när jag saknar Thailand så intensivt.
När jag var liten skulle jag bli politiker, i mitt eget parti för att kunna driva de frågor jag brann för, att avskaffa trapporna och något mer som jag inte kommer ihåg nu. 20 år gammal utvecklas mitt partiprogram till att innefatta ytterligare en fråga: Sverige granne till Thailand! Just nu har jag inte riktigt alla vetenskapliga uppgifterna för hur det faktiskt ska gå till men röst på mig så läser vi det sen ok!
/A
bang sai, bang fa
/A
"the sanctuary of Muay Thai"
Klockan ar 9.30 en torsdagmorgon och jag lamnar min lilla kasse med grejer (tejp, handduk och cykelnyckel) pa stolarna som star staplade vid laktarna. Jag drar at rosetterna pa joggibgskorna en extra gang, tar ett djupt andetag och ger mig ivag. Det ar morgonens joggingrunda pa 3,5 som jag paborjar och aven om den fortfarande genomfors i langsam takt for att jag ska orka sa borjar den nu bli trevligare och trevligare. Med svenska termer, dvs att mata trotthet efter svettning sa ar jag doende efter 500 meter men det blir snabbt en oanvandbar parameter har, istallet sa kan jag nu gladjas over att inte synen blir dimmig forran precis innan jag ar tillbaka och att jag har regelbunden anding hela vagen.
Val tillbaka hinner jag oftast stretcha lite innan det ar dags att linda hander, inte sallan under Mas skamtsamma rop "Jippo, jippo". Det ar norskarna som har lamnat efter sig ett fullstandigt occolt men underbart satt att saga "come on, hurry up". Nar hander ar lindade och den forsta halvliterna vatten ar slut sa ar det dags pa riktigt. Oftast gar vi en rond (ja, alltsa dom ar ju femminuter eller langra om han glommer att titta pa klockan) skuggboxning foljt av oandligt manga ronder med "pad-work", "go down and kick the bag", sparring med tranaren (tandskydd? susp?) och "punching" pa en stor fyrkantig vaggfast mits. Jag behover val formodligen inte saga att alla rondpauser innehaller tio push-ups eller att man alltid ska svara ett overtygande NO pa fragan om man ar trott men daremot finns det annat som ar desto mer ovantat. Det ar inslagen dar tranaren i en rondpaus river av refrangen pa en Maroon 5-lat eller de manga ganger vi star som fragetecken allihopa nar Pee Dum forsoker lara oss nagonting pa thai som han inte vet vad det heter pa engelska. Ma ar bra pa engelska (fantasifullt uttal kanske) men med Pee Dum blir det desto mer gestikulerande och gissande men tillslut forstar vi alltid (nastan i alla fall) varandra.
Nar allas ronder ar gjorda i ringen avslutar vi oftast med 50 knan och 50 pushkick pa sackar och vips har tva timmar flutit ivag sen jag tog det dar djupa andetaget.
Jag har raknat och jag har 22 sadana andetag till att ta (ifs brukar jag vara i gymmet pa eftermiddagen istallet for att jogga for det ar bara FOR varmt), 22 traningar och (trots att jag far lite angest av tanken pa att allt har ett slut) tanker jag njuta av varje sekund, varje uppstotning av stark thai-curry och varje stankande push-up for nu vet jag att det ar det har som ar livet, sa okomplicerat och fantastiskt som man behover det ibland. I mitt huvud ar mina handflator alltid sammahallna i ett stort tack for att jag far vara med om det har.
Krapun Kaa
/A
Sawatdee Kaa
Moskva flygplats
Nar man val har tagit sig in i ryssland och forbi dom sura tullyjanstemannen sa omgivs man av en atmosfar som fortfarande luktar DDR och misslyckad kommunism. Alla som jobbar pa flygplatsen har samma buttra uppsyn som om dom fortfarande ar sura over att ha blivit lurade pa ett folkstyre. Dom klarroda men valdigt dammiga overvakningskamerorna later oss veta att storebror fortfarande ser oss.
Tidresa i musikvarlden
Efter en yogurt som forhoppningsvis inte gor mig magsjuk sitter jag och sara nyanlanda pa Koh Samui och forundras over nittiotalet. Vi har rest ett decenium i musikens varld och sitter lite halvlulliga av senaste dygnets svalt och den forsta singhan och sjunger med till Hoobastank. Det kanns inte lika narvost som sjalvklart att sitta och andas angbastu i vetskapen om att jag snart ar hemma. Det hem som ska vara mitt i en manad framover syns pa andra sidan vattnet och katamarenen ar den tao som ska ta mig dit.
Framme bade fysiskt o psykiskt
Nar jag nu sitter och skriver det har har jag kommit fram till Koh Phangan, vinkat av Sara, tillbringat en dag letandes efter boende sedan jag av en slump sprungit pa det gym som jag senare bestammer mig for att valja. Jag har ocksa hunnit sova ytterligare en natt, i min alldeles egna bungalow och tranat forsta traningen, andra ar om en timme. Nu har inte bara alla flygplan som tagit mig hit landat utan aven jag, jag har funnit en tillvaro som kommer kannas sorgligt att lamna om en manad. Och for er som undrar har jag inte gatt forsta sparringen an men traningen imorse gick toppen och alla ar supertrevliga.
Hoppas att alla ni darhemma har det toppen, medan jag fightas med staight-edgande norrman far ni fightas med alla vardagsbekymmer at mig... :)
/A
kram o kyss o hjärtligt tack sen
Att resa själv (eller nästan i alla fall) är helt nytt för mig med min begränsade reseerfarenhet men det är inte det som känns mest nervöst och jobbigt nu. Det är att lämna alla vännerna här, missa det dom kommer uppleva under denhär månaden och bara kunna hoppas att inget världsomstörtande händer medan jag är borta.
Att säga farväl och hejdå på ett tag är aldrig speciellt kul kanske och det har det inte varit nu heller men trots allt har det fått mig att inse hur fruktansvärt många vackra människor jag har omkring mig, fantastiska vänner värda att sakna. Även om min kropp kommer vara i konstant abstinens på Affe, vackra fräknar, cykelkompisar och många många fler och mina autisktiska fingertoppar säkert kommer bränna en del så glädjer det mig ändå att till fullo kunna se hur mycket kärlek jag omger mig med. Och jag lovar er att jag kommer att ta igen det när jag kommer hem igen.
Så en månads distans till min vardag kommer definitivt få mig att älska mitt liv mer. Dessutom kommer jag ha riktigt kul när jag är iväg, förhoppningsvis kommer jag kunna lägga upp bilder men oavsett så kommer jag nog blogga så ni som är intresserade får följa mig med sympati eller/och skadeglädje över min månadslånga träningsvärk.
Om inget radikalt händer eller jag kommer på någon smart tanke som jag måste vädra innan tisdag så är detta det sista inlägget postat från Hisings Backa på ett tag, som sagt kommer nog några att komma från Koh Phangang däremot. Så hoppas att ni får lite svensk sommar under månaden som kommer så ses vi på Göteborgskalaset (gig fre kl 12 göteplatsen). Se till att min vackra stad står kvar då, kram!
/A
trött på fångenskap, jag vill leka
Douglas Coupland är min nya gud och till alla bittra beatlesfans därute: Han är så bra att ni inte ens kan sura för att han gjort en låttitel till boktitel.
Jag låg i min soffa och fann mina tårar en bra bit nerför kinderna:
"He was entirely correct but it was easier to use chemo as an excuse instead of saying that I'm really sick of being me and that I wanted to be someone else, if only for a little while. I think that's true of most people who radically cut their hair"
Det känns som att det är så folk vill att jag ska beskriva mitt frisyrbyte för att de ska ha något att förhålla sig till. Det är som att det är mer legitimt att säga att någon är ful om man samtidigt kan tycka synd om personen. Jag vill inte vara del i den fejkade empatin och hävdar fortfarande som den envisa treåring-förklädd-till-tjugoåring jag är att jag klippte mig för att det är praktiskt och för att jag tycker att det är snyggt. Om sanningen ligger nånstans däremellan bryr jag mig faktiskt inte om, jag vill bara vara lite. Vara den jag är, eller inte är men bara vara lite utan att begränsas av dom som är så bra på att begränsa sig själva.
Jag vill inte vara vuxen i den betydelsen som så många tillskriver det. Jag vill kunna sluta tänka och bara känna litegrann, sluta obsessa och bara vara litegrann. Jag vill behålla barndomsårens oskyldighet när jag o Sofie klättrade på staketen för att inte falla ner i lavan. Jag vill fråga chans och pussas med Viktor bakom soffan. Jag vill kunna äta bara för att jag känner mig hungrig och ända tills jag känner mig mätt.
Om teorin att vi alla har vårt barn kvar inom oss stämmer så tror jag att jag gav den stackarn en rejäl spark i solar häromdan, fick henne att kliva tillbaka ännu lite mer... Smaken av no-sugar-added-oboy fick mig att må så bra och så dåligt på samma gång. Att köpa sockerfri oboy måste nog vara det absolut värsta brottet mot sitt barn tänker jag samtidigt som jag tänker att jag är värd det. Värd det som i loreal-reklamen, värd det som i burger king-reklamen och värd det som i reklamen från alla svindyra placebobehandlingar. Men om jag verkligen tänker efter så vet jag att jag är värd så mycket mer, även om det inte känns så.
Jag vill leka igen!
/A
vilket vansinne driver dig idag?
Vad är det som driver mig då? Vi skojar lite om att det måste vara något sjukligt att vilja vara just där just då men vi vet alla att det gränsar till att inte vara något skämt. För vissa är det säkert en (vald eller icke-vald) fåfänga inför en kommande strand och bikini/badshorts-bar-överkroppsäsong men för oss andra är det något djupare. Eller jag inbillar mig i alla fall att det är fler där denna okristna morgon som söker efter samma sak som jag. Söker efter sina egna gränser för att se hur långt över man kan gå över dom. Söker efter kickarna, adrenalinet och endorfinet för att fortsätta som en sann livs-junkie.
Det är en häftig känsla att, om än rätt så blåslagen och stel men ändå nöjd och höghushög, tänka tillbaka på sina gränser och hur länge sen det var man passerade dom. Det är en häftig känsla men samtidigt rätt så skrämande att märka att man klarar så mycket mer än man tror. När man har både fysiskt och psykiskt kommit in i tredje, fjärde och femte andningen är det skrämmande hur oövervinnerlig man känner sig. Den enda liknelse som jag kan hitta är när min kusin (som för övrigt tränar kickboxning med mig nu...ler), som liten tuff omnipotent snorunge trodde att han kunde stoppa alla bilar. Till hans föräldrars, och bilförarnas, stora förskräckelse kastade han sig ut i vägen och höjde handen i ett stopptecken och dom stannade ju alltid. Att försöka förklara för honom då att en dag kunde komma när dom inte hann stanna var förmodligen lika omöjligt som att få mig att inse att jag inte är odödlig.
Men vad sensmoralen av det här skulle skänka mig för insikt är jag uppriktigt rätt så ointresserad av. Vad andra får för svårigheter med att kombinera mitt kickboxande och min pacifistiska inställning till ett helhets-jag skiter jag fullständigt i. Och vad det är för vansinne som driver mig idag är av mindre vikt så länge jag känner att jag mår bra av det. Som sockergrisen i mig skriker: allt handlar om toppar och dalar, det är kickarna som gör det värt det!
/A
