punchline

Det här inlägget föregås av en mediadebatt (GP) om övervakning kontra integritet, om säkerhet kontra brottslighet på Blendas gata. Det råkar vara där jag bor och jag råkar ha en stark åsikt om det, även om den är bildad ur ett halvt utomstående perspektiv. Som en fjäderlätt motvikt till medias nattsvarta blytyngd kommer min version av det hela:

Jag pratade med en tjej häromdan som kanske ska hyra min lägenhet när jag är borta. Hon frågade mig om vad det var för område jag bodde i och jag gav henne samma naivt blåögda kärleksrevolutionära svar som jag alltid ger på den frågan. Jag trivs sjukt bra i mitt område (hood?) för det är så vackert. Det är vackert hur allt det gröna avtecknar sig mot betongen och det är vackert hur "422 i mitt hjärta för evigt" är konstfullt målat med spritpenna på diverse fria ytor. Jag tycker det är vackert hur min granne/nyfunna vän och jag sitter och snackar i tre timmar i solen och det är vackert hur killarna vid kiosken håller upp dörren åt mig när jag kommer. Jag tycker nästan det är vackert att dom kallar mig skinhead när jag cyklar förbi.

Det påminner mig om att jag tänker inte lura in varken mig eller er i någon illusion om att det råder någon oskyldighet vid den där kiosken, vid det där gänget. Men inte heller vid de där blåvita myndighetspersonerna som står på andra sidan vändplatsen mer eller mindre på heltid nu. Det finns kanske inte så mycket oskyldighet över Hisings Backa alls, ingen idyll att idealisera i någon politisk kamp, oavsett vilken sida man väljer. Det är så jag tänker i alla fall när jag cyklar över vändplatsen, mellan gänget och polisen, mellan brottslingar och brottsbekämpare, mellan vi och dom.

I skolan läser jag om etnicitet som binära föhållanden, om dess icke-existens utan kontraster, om ensamma händer som klappar och om dikotomier. Att det var en sån jag cyklade över och att spänningen den eftermiddagen var starkare än mångkulturalismens strävanden råder det ingen tvekan om. Desto mer tvekar jag på dess syfte.

Jag vet att det inte är några änglar som river de där vägbommarna gång på gång och jag vet att Poseidon (hyresvärden häromkring) säkert har rätt i att skadegörelsen kostar en förmögenhet i området men är det inte bättre att försöka lösa det då? Jag vet att polisen säkert har rätt i att det anmäldes i snitt ett brott om dan här förra året (hur jämförbar den informationen nu är när området, till skillnad från resten av stan har haft dygnetruntbevakning) men vad spelar det för roll om allt men gör bara gör det värre?

Jag tänker, i all min fejkade oskyldighet att det är en kass strategi av polisen att positionera sig som motståndare till området och gänget som så istället för att försöka etablera en kommunikationsarena. Jag vet att det är naivt, det har jag redan erkännt offentligt men jag "tror att samtal kan få saker och ting att gro". Att utgå från situationen moraliserande, normerande, svensk majoritet kontra problematisk, (kulturellt betingat) "bråkig", invandrad ungdomsgängskultur kanske inte är något guldläge för att kunna mötas...

Som sagt så vet jag att det inte är dom vitaste små lamm som hänger där nedanför mitt fönster men vem bär ansvaret för att det har blivit så? Är det helt plötsligt bara en part som skapar en konflikt om det handlar om förortsproblematik?

Så alla ni (när jag kollade var ni 50st) som hade kommenterat gp:s artikelserie med uppmuntrande ord till övervakningssamhället snälla tänk en gång till. Vad är det ni vill uppnå och är det verkligen rätt väg att välja för att uppnå det? Den naiva vardagsrevolutionären inom mig vill istället uppmana: Inga kameror, lite mänskliga möten tack!

Kommentera gärna!

/A

Två anekdoter ur vardagen:

Återigen skämtar vi om vi måste hämta nån som kan släppa ut mig, som kan låsa upp dörren för att jag ska kunna lämna hennes värld. Jag har igen varit och hälsat på Hon med stort H och förundrats över hur hennes ögon, trots allt och mot alla odds fortfarande sprakar så man tror att världen ska brinna för hennes ögonkast. Och det gör den, eller i alla fall får hon mig att brinna. För att brinna handlar inte bara om kamp utan mest om kärlek och med H var det kärlek vid första ögonkastet. Båda två tog vi varandra (bokstavligt talat) off-guard och fann ett rum, en kropp, en tanke som vi kunde vila i, varandra. Från början och tills vidare (för något slut tror jag inte att det blir) handlar vår relation, vårt vi om att vi är en duo jämnstörda som slåss med väderkvarnar tills vi faller. Att det för tillfället är hon som är innanför den låsta dörren och jag som är utanför spelar mindre roll, vi vet båda två att det bara är en slump. För att vara helt ärlig så går jag fortfarande lite på tå när jag är där för att de inte ska genomskåda mig och inte gå med och låsa upp sen, inte låsa upp alls. Och vad säger dendär dörren egentligen, det är bara ett majoritetsbeslut om vilken sida som är frisk och inte, inte någon faktisk sanning. Hur som helst så behöver jag bara komma innanför dörren, in i hennes värld för att bli försvarslös, hon ser mig, igenom mig, till det som verkligen är jag. Att häda min blogg med ett drömhus-citat vore i min värld lite av en dödssynd men hon "river murarna som jag byggt upp" och jag hoppas att hon alltid vill vara min skyddsängel så är jag hennes.


På väg till träningens regelbundenhet går jag vasagatan fram och lyssnar på min Ipod. Jag har shuffle på och playlisten, som jag inte riktigt har hört allt av än, heter Ipod-sommar. Lite absurt tänker jag, att lyssna på sommarmusik när Juni gör sitt bästa för att klä sig i höstrusk. En ny låt kommer på (polyphonic spree - soldier girl) och ögonblicket efter att de har börjat sjunga finner jag mig själv ståendes stilla någonstans mellan regndroppar och cykelbanor med en så stark känsla i mig att jag inte vet om jag vill skratta eller gråta. Helst vill jag nog göra både och för att göra känslan rättvisa. Det är så självklart att det är Affe som är min "soldier girl" och just nu har hon varit far away. Polyphonic spree blir min nya guru när dom får mig att upptäcka hur fruktansvärt mycket jag tycker om den människan. Hon tar min vänstra flank när vi dansar genom staden och när vi tränger oss i folkmassorna hörs nästan ett försiktigt men ömsesidigt och kärleksfullt "I'll cover you". Det kan vara det enda bra med amerikanska actionfilmer, deras ständiga lojalitet och omtanke..... vill jag tänka i mitt naiva universum. Det kanske är mer med kramar än med vapen vi backar upp varandra men i vilket krig/kris som helst skulle jag hellre ha min soldier girl är Bruce Willis (och jag gillar ändå honom). Affe ger mig så mycket kärlek att jag inte vet var jag ska göra av allt, förhoppningsvis lyckas jag ge henne lika mycket tillbaka för det är hon värd och mycket mer. När vi dansar dansar världen, det är kärlek!

Tack för att ni finns och för att jag får ha er i mitt liv

/A