en vanlig dag i paradiset
7.30 cykla ivag o fixa frukost
9.30 forsta traning
12.00 tillbaka hemma, kaka frukt o hanga i solen om den ar framme
13.30 kaka lunch
16.00 andra traning
18.30 tillbaka hemma, kaka frukt och dacka typ
For alla er som tror att man reser till asien for att hitta sig sjalv, ni har sa fel. man reser till asien och hittar en ny varld, full av nya upptackter. Jag kanner ett behov av att pa nat satt fa pa orint allt som jag lar mig har for att pa nat satt systematisera mina nya kunskaper sa ni som laser: hall till godo!
If you block like this, your arm broke!
Min tranare har redan konstaterat att min arm formodligen kommer hinna bli avsparkad i nan match innan jag lar mig att komma ihag att blocka sparkar med benet istallet. Men men, jag har i alla fall lart mig det teoretiskt... ler
Man KAN inte trottna pa solnedgangen
Man kan tycka att det kanske blir lite enformigt tillslut att titta pa samma pir och samma sol varje dag men ack nej. For varje gang som jag slar mig ner pa den vackra kvallsstranden med min filt (ledsen aeroflot men den ar min nu) och fruktpasen som utgor min kvallsmat for att betrakta solnedgangen sa vaxer sig kanslan bara starkare och starkare. Det finns inte mycket som gar upp mot solnedgangen over Thongsalas pir ackompanierad av de standiga askvadren vid horisonten.
Aqua hann med en fullangdare innan varlden sa stopp - OCH DEN FUNKAR FAKTISKT I 40 GRADIG VARME
Bestortning ar inte ett ord stark nog for att beskriva den kansla jag far nar jag finner mig sjalv pa en crossmaskin i ett gym, i fyrtio grader varme och lyssnandes pa aquas (for mig nyupptackta) fulllangdare med ett stort leende pa lapparna. Antingen ar det har paradiset eller sa haller jag pa att bli galen.
Man KAN trottna pa Tofu
Som tur ar har det inte skett an men det ar att vanta. Det tycks namligen som att alla bonor och linser stannat i indien och inte tanker sprida sig till resten av asien, saledes ar min enda vegetariska proteinkalla Tofu, vilket jag alltsa ater en gang om dan VARJE dag.
Feminismen har inte ens kommit in i matchen
Att sattet att saga ja pa (kap eller ka) ar konsbestamt kan jag kopa, onodigt kan man tycka men okej da men daremot finns det andra saker som satter jamstalldhetskampen darhemma i lite perspektiv. Jag eller i alla fall mina knan skulle ratt snart kunna trottna pa att krypa under staketen varje gang jag ska in eller ut ur ringen. Men sa lange jag inte gor ett konsbyte verkar det vara min framtid, medan mannen gar mellan repen maste alltsa kvinnor alltyid krypa under, kanns sadar 2000-tal...
Tack mamma du ar sa klok!
Sjalvklart lyder jag ju alla min mammas rad men denna gangen ar jag speciellt glad att jag har gjort det. Min mamma fick mig att lova, innan jag akte att jag inte skulle hyra nan motorcykel nar jag var har. Saledes har jag istallet hyrt en cykel och tro mig, det ar svart nog att komma ihag att cykla pa vanster sida nar thailandarna alla tycks tycka att det har med hoger eller vanstertrafik ar lite relativt. Allteftersom jag borjar vanja mig sa inser jag att jag inte skulle vilja vara sverige-trafken nar jag kommer hem alltsa... stackars Goteborg.
Kroppens vatskesystem is the shit!
Jag vet inte vad det ar som fascinerar mig mest, det faktum att jag lyckas dricka 5-6 liter om dan eller det faktum att jag faktiskt anda ar lite uttorkad ibland for att jag svettas sa mycket under traningarna, hur som helst ar det helt grymt!
Jackfruit is the shit!
Behovs inte sagas nat mer.
For now I think that was about it sa
Sawatdee Ka (ja men kan saga det som hejda med
/A
9.30 forsta traning
12.00 tillbaka hemma, kaka frukt o hanga i solen om den ar framme
13.30 kaka lunch
16.00 andra traning
18.30 tillbaka hemma, kaka frukt och dacka typ
For alla er som tror att man reser till asien for att hitta sig sjalv, ni har sa fel. man reser till asien och hittar en ny varld, full av nya upptackter. Jag kanner ett behov av att pa nat satt fa pa orint allt som jag lar mig har for att pa nat satt systematisera mina nya kunskaper sa ni som laser: hall till godo!
If you block like this, your arm broke!
Min tranare har redan konstaterat att min arm formodligen kommer hinna bli avsparkad i nan match innan jag lar mig att komma ihag att blocka sparkar med benet istallet. Men men, jag har i alla fall lart mig det teoretiskt... ler
Man KAN inte trottna pa solnedgangen
Man kan tycka att det kanske blir lite enformigt tillslut att titta pa samma pir och samma sol varje dag men ack nej. For varje gang som jag slar mig ner pa den vackra kvallsstranden med min filt (ledsen aeroflot men den ar min nu) och fruktpasen som utgor min kvallsmat for att betrakta solnedgangen sa vaxer sig kanslan bara starkare och starkare. Det finns inte mycket som gar upp mot solnedgangen over Thongsalas pir ackompanierad av de standiga askvadren vid horisonten.
Aqua hann med en fullangdare innan varlden sa stopp - OCH DEN FUNKAR FAKTISKT I 40 GRADIG VARME
Bestortning ar inte ett ord stark nog for att beskriva den kansla jag far nar jag finner mig sjalv pa en crossmaskin i ett gym, i fyrtio grader varme och lyssnandes pa aquas (for mig nyupptackta) fulllangdare med ett stort leende pa lapparna. Antingen ar det har paradiset eller sa haller jag pa att bli galen.
Man KAN trottna pa Tofu
Som tur ar har det inte skett an men det ar att vanta. Det tycks namligen som att alla bonor och linser stannat i indien och inte tanker sprida sig till resten av asien, saledes ar min enda vegetariska proteinkalla Tofu, vilket jag alltsa ater en gang om dan VARJE dag.
Feminismen har inte ens kommit in i matchen
Att sattet att saga ja pa (kap eller ka) ar konsbestamt kan jag kopa, onodigt kan man tycka men okej da men daremot finns det andra saker som satter jamstalldhetskampen darhemma i lite perspektiv. Jag eller i alla fall mina knan skulle ratt snart kunna trottna pa att krypa under staketen varje gang jag ska in eller ut ur ringen. Men sa lange jag inte gor ett konsbyte verkar det vara min framtid, medan mannen gar mellan repen maste alltsa kvinnor alltyid krypa under, kanns sadar 2000-tal...
Tack mamma du ar sa klok!
Sjalvklart lyder jag ju alla min mammas rad men denna gangen ar jag speciellt glad att jag har gjort det. Min mamma fick mig att lova, innan jag akte att jag inte skulle hyra nan motorcykel nar jag var har. Saledes har jag istallet hyrt en cykel och tro mig, det ar svart nog att komma ihag att cykla pa vanster sida nar thailandarna alla tycks tycka att det har med hoger eller vanstertrafik ar lite relativt. Allteftersom jag borjar vanja mig sa inser jag att jag inte skulle vilja vara sverige-trafken nar jag kommer hem alltsa... stackars Goteborg.
Kroppens vatskesystem is the shit!
Jag vet inte vad det ar som fascinerar mig mest, det faktum att jag lyckas dricka 5-6 liter om dan eller det faktum att jag faktiskt anda ar lite uttorkad ibland for att jag svettas sa mycket under traningarna, hur som helst ar det helt grymt!
Jackfruit is the shit!
Behovs inte sagas nat mer.
For now I think that was about it sa
Sawatdee Ka (ja men kan saga det som hejda med
/A
Sawatdee Kaa
Thailand 2007 och startskottet for vad som ska bli det slutgiltiga testet for om jag har nagra begransningar som jag inte ar beredd att prova. Nervositet och reseangest ar ungefar som mjolksyretroskeln och andra andningen.
Moskva flygplats
Nar man val har tagit sig in i ryssland och forbi dom sura tullyjanstemannen sa omgivs man av en atmosfar som fortfarande luktar DDR och misslyckad kommunism. Alla som jobbar pa flygplatsen har samma buttra uppsyn som om dom fortfarande ar sura over att ha blivit lurade pa ett folkstyre. Dom klarroda men valdigt dammiga overvakningskamerorna later oss veta att storebror fortfarande ser oss.
Tidresa i musikvarlden
Efter en yogurt som forhoppningsvis inte gor mig magsjuk sitter jag och sara nyanlanda pa Koh Samui och forundras over nittiotalet. Vi har rest ett decenium i musikens varld och sitter lite halvlulliga av senaste dygnets svalt och den forsta singhan och sjunger med till Hoobastank. Det kanns inte lika narvost som sjalvklart att sitta och andas angbastu i vetskapen om att jag snart ar hemma. Det hem som ska vara mitt i en manad framover syns pa andra sidan vattnet och katamarenen ar den tao som ska ta mig dit.
Framme bade fysiskt o psykiskt
Nar jag nu sitter och skriver det har har jag kommit fram till Koh Phangan, vinkat av Sara, tillbringat en dag letandes efter boende sedan jag av en slump sprungit pa det gym som jag senare bestammer mig for att valja. Jag har ocksa hunnit sova ytterligare en natt, i min alldeles egna bungalow och tranat forsta traningen, andra ar om en timme. Nu har inte bara alla flygplan som tagit mig hit landat utan aven jag, jag har funnit en tillvaro som kommer kannas sorgligt att lamna om en manad. Och for er som undrar har jag inte gatt forsta sparringen an men traningen imorse gick toppen och alla ar supertrevliga.
Hoppas att alla ni darhemma har det toppen, medan jag fightas med staight-edgande norrman far ni fightas med alla vardagsbekymmer at mig... :)
/A
Moskva flygplats
Nar man val har tagit sig in i ryssland och forbi dom sura tullyjanstemannen sa omgivs man av en atmosfar som fortfarande luktar DDR och misslyckad kommunism. Alla som jobbar pa flygplatsen har samma buttra uppsyn som om dom fortfarande ar sura over att ha blivit lurade pa ett folkstyre. Dom klarroda men valdigt dammiga overvakningskamerorna later oss veta att storebror fortfarande ser oss.
Tidresa i musikvarlden
Efter en yogurt som forhoppningsvis inte gor mig magsjuk sitter jag och sara nyanlanda pa Koh Samui och forundras over nittiotalet. Vi har rest ett decenium i musikens varld och sitter lite halvlulliga av senaste dygnets svalt och den forsta singhan och sjunger med till Hoobastank. Det kanns inte lika narvost som sjalvklart att sitta och andas angbastu i vetskapen om att jag snart ar hemma. Det hem som ska vara mitt i en manad framover syns pa andra sidan vattnet och katamarenen ar den tao som ska ta mig dit.
Framme bade fysiskt o psykiskt
Nar jag nu sitter och skriver det har har jag kommit fram till Koh Phangan, vinkat av Sara, tillbringat en dag letandes efter boende sedan jag av en slump sprungit pa det gym som jag senare bestammer mig for att valja. Jag har ocksa hunnit sova ytterligare en natt, i min alldeles egna bungalow och tranat forsta traningen, andra ar om en timme. Nu har inte bara alla flygplan som tagit mig hit landat utan aven jag, jag har funnit en tillvaro som kommer kannas sorgligt att lamna om en manad. Och for er som undrar har jag inte gatt forsta sparringen an men traningen imorse gick toppen och alla ar supertrevliga.
Hoppas att alla ni darhemma har det toppen, medan jag fightas med staight-edgande norrman far ni fightas med alla vardagsbekymmer at mig... :)
/A
kram o kyss o hjärtligt tack sen
Ok nu börjar det dra ihop sig, packningen är påbörjad, planeringen är hyfsat gjord och det är knappt två dygn tills tåget går tuff tuff tuff ut i vida världen (den som femti öre har får följa med på färden). Jag ska ut på en 1 månad lång strapats och prövning men det ska bli j-ligt kul. Att åka till thailand och träna thaiboxning är like a dream come true men delar av det känns som mardrömmar.
Att resa själv (eller nästan i alla fall) är helt nytt för mig med min begränsade reseerfarenhet men det är inte det som känns mest nervöst och jobbigt nu. Det är att lämna alla vännerna här, missa det dom kommer uppleva under denhär månaden och bara kunna hoppas att inget världsomstörtande händer medan jag är borta.
Att säga farväl och hejdå på ett tag är aldrig speciellt kul kanske och det har det inte varit nu heller men trots allt har det fått mig att inse hur fruktansvärt många vackra människor jag har omkring mig, fantastiska vänner värda att sakna. Även om min kropp kommer vara i konstant abstinens på Affe, vackra fräknar, cykelkompisar och många många fler och mina autisktiska fingertoppar säkert kommer bränna en del så glädjer det mig ändå att till fullo kunna se hur mycket kärlek jag omger mig med. Och jag lovar er att jag kommer att ta igen det när jag kommer hem igen.
Så en månads distans till min vardag kommer definitivt få mig att älska mitt liv mer. Dessutom kommer jag ha riktigt kul när jag är iväg, förhoppningsvis kommer jag kunna lägga upp bilder men oavsett så kommer jag nog blogga så ni som är intresserade får följa mig med sympati eller/och skadeglädje över min månadslånga träningsvärk.
Om inget radikalt händer eller jag kommer på någon smart tanke som jag måste vädra innan tisdag så är detta det sista inlägget postat från Hisings Backa på ett tag, som sagt kommer nog några att komma från Koh Phangang däremot. Så hoppas att ni får lite svensk sommar under månaden som kommer så ses vi på Göteborgskalaset (gig fre kl 12 göteplatsen). Se till att min vackra stad står kvar då, kram!
/A
Att resa själv (eller nästan i alla fall) är helt nytt för mig med min begränsade reseerfarenhet men det är inte det som känns mest nervöst och jobbigt nu. Det är att lämna alla vännerna här, missa det dom kommer uppleva under denhär månaden och bara kunna hoppas att inget världsomstörtande händer medan jag är borta.
Att säga farväl och hejdå på ett tag är aldrig speciellt kul kanske och det har det inte varit nu heller men trots allt har det fått mig att inse hur fruktansvärt många vackra människor jag har omkring mig, fantastiska vänner värda att sakna. Även om min kropp kommer vara i konstant abstinens på Affe, vackra fräknar, cykelkompisar och många många fler och mina autisktiska fingertoppar säkert kommer bränna en del så glädjer det mig ändå att till fullo kunna se hur mycket kärlek jag omger mig med. Och jag lovar er att jag kommer att ta igen det när jag kommer hem igen.
Så en månads distans till min vardag kommer definitivt få mig att älska mitt liv mer. Dessutom kommer jag ha riktigt kul när jag är iväg, förhoppningsvis kommer jag kunna lägga upp bilder men oavsett så kommer jag nog blogga så ni som är intresserade får följa mig med sympati eller/och skadeglädje över min månadslånga träningsvärk.
Om inget radikalt händer eller jag kommer på någon smart tanke som jag måste vädra innan tisdag så är detta det sista inlägget postat från Hisings Backa på ett tag, som sagt kommer nog några att komma från Koh Phangang däremot. Så hoppas att ni får lite svensk sommar under månaden som kommer så ses vi på Göteborgskalaset (gig fre kl 12 göteplatsen). Se till att min vackra stad står kvar då, kram!
/A
f-u vädergudarna vi har Kiriaka!
Göteborgs reggaefestival blev en mycket blöt kväll, mätt i mm regn/sek. Men trots den mörka himmeln var det definitivt en ljusning i den senaste tidens mind-mess. Musiken var underbar och kvällen sammantaget alltså heeelt okej. I kylan var det dock några faktorer som värmde lite extra:
Tanya Stevens: Wow vilken tjej, ser ut som en diva, sjunger som en gud och mellansnackar som en sann kärlekshippie. Efter att ha väntat på deras roddnde i över en timme så var hon precis så fantastisk som hon behövde för att lyfta upp mitt humör som hade kommit in i en liten svacka. Hennes mjuka röst och varma mellansnack anti diskriminering (faktiskt nämnde hon även sexuell läggning, go reggaen!) fick mig att vilja hoppa, dansa skratta och gråta samtidigt, hon gjorde min kväll värd blöta kläder!
Kiriakas trummor: Samma trummor som fick mig att springa hand i hand med Affe på andra lång mellan gigen på internationella kvinnodan fick mig nu att sakna densamma. Det var Affe som jag sökte på min vänstra sida när jag gungade till bastrummorna som fick (nya?) älvsborgs fästnings murar att vibrera. Det var första gången jag såg ett helt uppträdande med Kiriaka men definitivt inte sista, upplevelsen var nästan bättre än...
Sofie istället för Thelma: Sofie och Louise dök upp, ett kärt återseende av förra sommarens festivalkompisar som är så fantastiska. Det diskuterades höftskynken inför lördagens indianfest och efter att både costa ricas surfvågor och italiens marinbiologer har skiljt oss åt var det fantastiskt att se Louise igen, utrustad i sylvester utanpå dom fina dreadsen.
Flickan med Göteborgs vackraste fräknar: Emelie chockade nog både mig, Stina och sig själv med att vara den som under hela kvällen tittade upp mot den jämngråa göteborgshimmeln med orden "jag tror det kommer klarna upp snart". Att träffa Emelie som kvällens eviga optimist var lite som att träffa en ny vän :P men jag blir så glad att se att hon mår så bra, det var nog det bästa på hela kvällen.
Så nästa år är det ingen tvekan om vad som ska göras i reggae-väg dock ska jag kanske packa med regnkläder då...
/A
Tanya Stevens: Wow vilken tjej, ser ut som en diva, sjunger som en gud och mellansnackar som en sann kärlekshippie. Efter att ha väntat på deras roddnde i över en timme så var hon precis så fantastisk som hon behövde för att lyfta upp mitt humör som hade kommit in i en liten svacka. Hennes mjuka röst och varma mellansnack anti diskriminering (faktiskt nämnde hon även sexuell läggning, go reggaen!) fick mig att vilja hoppa, dansa skratta och gråta samtidigt, hon gjorde min kväll värd blöta kläder!
Kiriakas trummor: Samma trummor som fick mig att springa hand i hand med Affe på andra lång mellan gigen på internationella kvinnodan fick mig nu att sakna densamma. Det var Affe som jag sökte på min vänstra sida när jag gungade till bastrummorna som fick (nya?) älvsborgs fästnings murar att vibrera. Det var första gången jag såg ett helt uppträdande med Kiriaka men definitivt inte sista, upplevelsen var nästan bättre än...
Sofie istället för Thelma: Sofie och Louise dök upp, ett kärt återseende av förra sommarens festivalkompisar som är så fantastiska. Det diskuterades höftskynken inför lördagens indianfest och efter att både costa ricas surfvågor och italiens marinbiologer har skiljt oss åt var det fantastiskt att se Louise igen, utrustad i sylvester utanpå dom fina dreadsen.
Flickan med Göteborgs vackraste fräknar: Emelie chockade nog både mig, Stina och sig själv med att vara den som under hela kvällen tittade upp mot den jämngråa göteborgshimmeln med orden "jag tror det kommer klarna upp snart". Att träffa Emelie som kvällens eviga optimist var lite som att träffa en ny vän :P men jag blir så glad att se att hon mår så bra, det var nog det bästa på hela kvällen.
Så nästa år är det ingen tvekan om vad som ska göras i reggae-väg dock ska jag kanske packa med regnkläder då...
/A
trött på fångenskap, jag vill leka
Douglas Coupland är min nya gud och till alla bittra beatlesfans därute: Han är så bra att ni inte ens kan sura för att han gjort en låttitel till boktitel.
Jag låg i min soffa och fann mina tårar en bra bit nerför kinderna:
"He was entirely correct but it was easier to use chemo as an excuse instead of saying that I'm really sick of being me and that I wanted to be someone else, if only for a little while. I think that's true of most people who radically cut their hair"
Det känns som att det är så folk vill att jag ska beskriva mitt frisyrbyte för att de ska ha något att förhålla sig till. Det är som att det är mer legitimt att säga att någon är ful om man samtidigt kan tycka synd om personen. Jag vill inte vara del i den fejkade empatin och hävdar fortfarande som den envisa treåring-förklädd-till-tjugoåring jag är att jag klippte mig för att det är praktiskt och för att jag tycker att det är snyggt. Om sanningen ligger nånstans däremellan bryr jag mig faktiskt inte om, jag vill bara vara lite. Vara den jag är, eller inte är men bara vara lite utan att begränsas av dom som är så bra på att begränsa sig själva.
Jag vill inte vara vuxen i den betydelsen som så många tillskriver det. Jag vill kunna sluta tänka och bara känna litegrann, sluta obsessa och bara vara litegrann. Jag vill behålla barndomsårens oskyldighet när jag o Sofie klättrade på staketen för att inte falla ner i lavan. Jag vill fråga chans och pussas med Viktor bakom soffan. Jag vill kunna äta bara för att jag känner mig hungrig och ända tills jag känner mig mätt.
Om teorin att vi alla har vårt barn kvar inom oss stämmer så tror jag att jag gav den stackarn en rejäl spark i solar häromdan, fick henne att kliva tillbaka ännu lite mer... Smaken av no-sugar-added-oboy fick mig att må så bra och så dåligt på samma gång. Att köpa sockerfri oboy måste nog vara det absolut värsta brottet mot sitt barn tänker jag samtidigt som jag tänker att jag är värd det. Värd det som i loreal-reklamen, värd det som i burger king-reklamen och värd det som i reklamen från alla svindyra placebobehandlingar. Men om jag verkligen tänker efter så vet jag att jag är värd så mycket mer, även om det inte känns så.
Jag vill leka igen!
/A
svenska mästerskapen, vinst och förlust
Ok, det är ett tag sen svenska mästerskapen i poetry slam ägde rum i kristi himmelfärdshelgens mer okristliga kretsar. När jag åkte därifrån bestämde jag mig för att inte prata så mycket om det och än mindre skriva om det förrän det fått sjunka in lite. Mest handlade det om att komma över det totala misslyckandet som det innebar resultatsmässigt i förhållande till mina förväntningar. Både för egen del och för dom jag verkligen gillar hade jurygrupperna i många fall tyckt så fel att det fick mig att vilja göra en Affe, utbrista: "Ni är ju sjuk i huve!!!". Men när den kung jag ville se på tronen inte fick ALLS vad han förtjänade i uppskattning kunde jag i alla fall trösta mig med att den beträddes av poetryslamrörelsens allra vackraste och värdigaste drottning Olivia Bergdahl.
När mästartävligen inte bjöd mig riktigt det jag sökte blev behållningen av helgen så många andra ljusstunder istället. Rent poetiskt var nog förutom Olivias underbara "tacktal" den bästa upplevelsen Frithiof Andersson. Han bjöd på en riktig show när han ställde upp och sopade mattan med alla andra i ljudpoesin. Utan att säga ett enda riktigt ord lyckades han förmedla en politisk dikt som var helt fantastisk.
Helgens riktiga moments rymmer dock inte inom poesins ramar utan var små korta ögonblick eller långa samtal i situationer då mickarnas sprakande och poeternas nervositet inte kunde kännas mer fjärran. Jag tänker framförallt på två olika tillfällen och upptäckten av två för mig nya men helt underbart vackra människor.
Jag tror nästan alla som var på årets sm lade märke till den ständigt tänkande och aktivt iaktagande Patrik. Många kanske för att de tyckte att han var lik våran Lukas men ännu fler för det tankfulla lugn som han spred omkring sig. När jag tänker tillbaka på samtalen med honom på fredagens och lördagens efterfester så ringer orden och känslan i mina öron "Fokusera på att vara nöjd". Det är en syn på tillvarons alla i-landsproblem som jag tänker bära med mig läääääänge.
Den andra vackra människan som gjorde hela helgen så mycket mer guldkantad var Anders Emgard. Han åkte med oss i Borås-gänget i egenskap av trubadur och förgyllde således hela vår tillvaro med sin vackra stämma och sitt gittarspelande. Det finns inte ett torn i hela världen som jag inte gladeligen skulle låsa in mig i för att få höra hans serenader men trots det är det faktiskt inte hans musikaliska insatser som jag påminns om, om och om igen. Istället är det när vi låg på bryggan och tittade ut över vattnet i hamnen och pratade om vågorna. Det var en "poetry emotion" som han benämnde det när vi båda två (tror jag) slogs av hur vacker världen är när solen får den att glittra. Hur som helst var det ett sånt ögonblick som jag kommer bära med mig och plocka fram i höstens mörka dagar och tankar.
Med dessa nya bakantskaper med mig i minnet ligger sm-helgen ändå i något slags skimmer där kvalitetskramande, dansande på torget och killars toasnack bara bäddar in allt i mjuk rosa bomull. Tack för allt, mina nyfunna och gamla vänner.
/A
När mästartävligen inte bjöd mig riktigt det jag sökte blev behållningen av helgen så många andra ljusstunder istället. Rent poetiskt var nog förutom Olivias underbara "tacktal" den bästa upplevelsen Frithiof Andersson. Han bjöd på en riktig show när han ställde upp och sopade mattan med alla andra i ljudpoesin. Utan att säga ett enda riktigt ord lyckades han förmedla en politisk dikt som var helt fantastisk.
Helgens riktiga moments rymmer dock inte inom poesins ramar utan var små korta ögonblick eller långa samtal i situationer då mickarnas sprakande och poeternas nervositet inte kunde kännas mer fjärran. Jag tänker framförallt på två olika tillfällen och upptäckten av två för mig nya men helt underbart vackra människor.
Jag tror nästan alla som var på årets sm lade märke till den ständigt tänkande och aktivt iaktagande Patrik. Många kanske för att de tyckte att han var lik våran Lukas men ännu fler för det tankfulla lugn som han spred omkring sig. När jag tänker tillbaka på samtalen med honom på fredagens och lördagens efterfester så ringer orden och känslan i mina öron "Fokusera på att vara nöjd". Det är en syn på tillvarons alla i-landsproblem som jag tänker bära med mig läääääänge.
Den andra vackra människan som gjorde hela helgen så mycket mer guldkantad var Anders Emgard. Han åkte med oss i Borås-gänget i egenskap av trubadur och förgyllde således hela vår tillvaro med sin vackra stämma och sitt gittarspelande. Det finns inte ett torn i hela världen som jag inte gladeligen skulle låsa in mig i för att få höra hans serenader men trots det är det faktiskt inte hans musikaliska insatser som jag påminns om, om och om igen. Istället är det när vi låg på bryggan och tittade ut över vattnet i hamnen och pratade om vågorna. Det var en "poetry emotion" som han benämnde det när vi båda två (tror jag) slogs av hur vacker världen är när solen får den att glittra. Hur som helst var det ett sånt ögonblick som jag kommer bära med mig och plocka fram i höstens mörka dagar och tankar.
Med dessa nya bakantskaper med mig i minnet ligger sm-helgen ändå i något slags skimmer där kvalitetskramande, dansande på torget och killars toasnack bara bäddar in allt i mjuk rosa bomull. Tack för allt, mina nyfunna och gamla vänner.
/A
