Ett annat Backa! (en medelklassunges romantiserande)
Det här inlägget föregås av en mediadebatt (GP) om övervakning kontra integritet, om säkerhet kontra brottslighet på Blendas gata. Det råkar vara där jag bor och jag råkar ha en stark åsikt om det, även om den är bildad ur ett halvt utomstående perspektiv. Som en fjäderlätt motvikt till medias nattsvarta blytyngd kommer min version av det hela:
Jag pratade med en tjej häromdan som kanske ska hyra min lägenhet när jag är borta. Hon frågade mig om vad det var för område jag bodde i och jag gav henne samma naivt blåögda kärleksrevolutionära svar som jag alltid ger på den frågan. Jag trivs sjukt bra i mitt område (hood?) för det är så vackert. Det är vackert hur allt det gröna avtecknar sig mot betongen och det är vackert hur "422 i mitt hjärta för evigt" är konstfullt målat med spritpenna på diverse fria ytor. Jag tycker det är vackert hur min granne/nyfunna vän och jag sitter och snackar i tre timmar i solen och det är vackert hur killarna vid kiosken håller upp dörren åt mig när jag kommer. Jag tycker nästan det är vackert att dom kallar mig skinhead när jag cyklar förbi.
Det påminner mig om att jag tänker inte lura in varken mig eller er i någon illusion om att det råder någon oskyldighet vid den där kiosken, vid det där gänget. Men inte heller vid de där blåvita myndighetspersonerna som står på andra sidan vändplatsen mer eller mindre på heltid nu. Det finns kanske inte så mycket oskyldighet över Hisings Backa alls, ingen idyll att idealisera i någon politisk kamp, oavsett vilken sida man väljer. Det är så jag tänker i alla fall när jag cyklar över vändplatsen, mellan gänget och polisen, mellan brottslingar och brottsbekämpare, mellan vi och dom.
I skolan läser jag om etnicitet som binära föhållanden, om dess icke-existens utan kontraster, om ensamma händer som klappar och om dikotomier. Att det var en sån jag cyklade över och att spänningen den eftermiddagen var starkare än mångkulturalismens strävanden råder det ingen tvekan om. Desto mer tvekar jag på dess syfte.
Jag vet att det inte är några änglar som river de där vägbommarna gång på gång och jag vet att Poseidon (hyresvärden häromkring) säkert har rätt i att skadegörelsen kostar en förmögenhet i området men är det inte bättre att försöka lösa det då? Jag vet att polisen säkert har rätt i att det anmäldes i snitt ett brott om dan här förra året (hur jämförbar den informationen nu är när området, till skillnad från resten av stan har haft dygnetruntbevakning) men vad spelar det för roll om allt men gör bara gör det värre?
Jag tänker, i all min fejkade oskyldighet att det är en kass strategi av polisen att positionera sig som motståndare till området och gänget som så istället för att försöka etablera en kommunikationsarena. Jag vet att det är naivt, det har jag redan erkännt offentligt men jag "tror att samtal kan få saker och ting att gro". Att utgå från situationen moraliserande, normerande, svensk majoritet kontra problematisk, (kulturellt betingat) "bråkig", invandrad ungdomsgängskultur kanske inte är något guldläge för att kunna mötas...
Som sagt så vet jag att det inte är dom vitaste små lamm som hänger där nedanför mitt fönster men vem bär ansvaret för att det har blivit så? Är det helt plötsligt bara en part som skapar en konflikt om det handlar om förortsproblematik?
Så alla ni (när jag kollade var ni 50st) som hade kommenterat gp:s artikelserie med uppmuntrande ord till övervakningssamhället snälla tänk en gång till. Vad är det ni vill uppnå och är det verkligen rätt väg att välja för att uppnå det? Den naiva vardagsrevolutionären inom mig vill istället uppmana: Inga kameror, lite mänskliga möten tack!
Kommentera gärna!
/A
