punchline

Två anekdoter ur vardagen:

Återigen skämtar vi om vi måste hämta nån som kan släppa ut mig, som kan låsa upp dörren för att jag ska kunna lämna hennes värld. Jag har igen varit och hälsat på Hon med stort H och förundrats över hur hennes ögon, trots allt och mot alla odds fortfarande sprakar så man tror att världen ska brinna för hennes ögonkast. Och det gör den, eller i alla fall får hon mig att brinna. För att brinna handlar inte bara om kamp utan mest om kärlek och med H var det kärlek vid första ögonkastet. Båda två tog vi varandra (bokstavligt talat) off-guard och fann ett rum, en kropp, en tanke som vi kunde vila i, varandra. Från början och tills vidare (för något slut tror jag inte att det blir) handlar vår relation, vårt vi om att vi är en duo jämnstörda som slåss med väderkvarnar tills vi faller. Att det för tillfället är hon som är innanför den låsta dörren och jag som är utanför spelar mindre roll, vi vet båda två att det bara är en slump. För att vara helt ärlig så går jag fortfarande lite på tå när jag är där för att de inte ska genomskåda mig och inte gå med och låsa upp sen, inte låsa upp alls. Och vad säger dendär dörren egentligen, det är bara ett majoritetsbeslut om vilken sida som är frisk och inte, inte någon faktisk sanning. Hur som helst så behöver jag bara komma innanför dörren, in i hennes värld för att bli försvarslös, hon ser mig, igenom mig, till det som verkligen är jag. Att häda min blogg med ett drömhus-citat vore i min värld lite av en dödssynd men hon "river murarna som jag byggt upp" och jag hoppas att hon alltid vill vara min skyddsängel så är jag hennes.


På väg till träningens regelbundenhet går jag vasagatan fram och lyssnar på min Ipod. Jag har shuffle på och playlisten, som jag inte riktigt har hört allt av än, heter Ipod-sommar. Lite absurt tänker jag, att lyssna på sommarmusik när Juni gör sitt bästa för att klä sig i höstrusk. En ny låt kommer på (polyphonic spree - soldier girl) och ögonblicket efter att de har börjat sjunga finner jag mig själv ståendes stilla någonstans mellan regndroppar och cykelbanor med en så stark känsla i mig att jag inte vet om jag vill skratta eller gråta. Helst vill jag nog göra både och för att göra känslan rättvisa. Det är så självklart att det är Affe som är min "soldier girl" och just nu har hon varit far away. Polyphonic spree blir min nya guru när dom får mig att upptäcka hur fruktansvärt mycket jag tycker om den människan. Hon tar min vänstra flank när vi dansar genom staden och när vi tränger oss i folkmassorna hörs nästan ett försiktigt men ömsesidigt och kärleksfullt "I'll cover you". Det kan vara det enda bra med amerikanska actionfilmer, deras ständiga lojalitet och omtanke..... vill jag tänka i mitt naiva universum. Det kanske är mer med kramar än med vapen vi backar upp varandra men i vilket krig/kris som helst skulle jag hellre ha min soldier girl är Bruce Willis (och jag gillar ändå honom). Affe ger mig så mycket kärlek att jag inte vet var jag ska göra av allt, förhoppningsvis lyckas jag ge henne lika mycket tillbaka för det är hon värd och mycket mer. När vi dansar dansar världen, det är kärlek!

Tack för att ni finns och för att jag får ha er i mitt liv

/A

Känslan av att mötas, att möta någon, den hisnande fantastiska men samtidigt illamående känslan av att möta sig själv.

Ni har säkert alla varit med om situationen och känt känslan av obehag som uppstår och sprider sig som en feberfrossa i en grupp när någon bryter de normer som man har bestämt ska utgöra grunden för gruppens kontext. Ni har alla träffat på tjockisen, dumhuvet, pluggisen, egot, besserwissern. Det spelar ingen roll vad vi använder för epitet, det är ändå samma person, det är den som tvingar oss att ifrågasätta oss själva. Vi skakas i våra grundavalar av trendbrytarna och nytänkarna. Det är avvikarna och mobboffren som får oss att möta oss själva och se att vi är precis likadana.

Gränser, diagnoser och kategorier är bara olika sätt att måla upp vår trygghetszon lite tydligare och glasa in det vi vill se som vårt jag. Det är ett skydd som björntjänar in oss i isolation och ensamhet för hur skrämmande det än är att prata med en uteliggare (social avvikare) så är det först då vi verkligen kan se oss i spegeln.  Gillar du det du ser?

Det är med min kloka vän M som tankarna tar ännu ett steg. Jag tänker att det är först när vi möter/skrattar/bråkar med nån som står oss riktigt nära som vi möter oss själva. Det är därför jag är så rädd för det, för jag vet inte om jag kommer gilla det jag ser. Men hur rädd jag än är så känns det som att det är värt det, som att det är det som är äkta och som att det är sådana sår som ger blodsband sin innebörd. Jag speglar mig och ibland bränns jag av solkatterna.

Som en parafras på ett citat från min kärleksfulla vän Affe så tror jag att inte det är förrän jag verkligen har mött mig själv som jag kan möta någon annan och detsamma tror jag gäller för alla människor. Nu kanske jag är väldigt naiv men jag tror att om folk verkligen vågade möta sig själva så kanske dom inte skulle vara så måna om att utesluta andra. Om grupper verkligen vågade möta varandra och ifrågasätta sig själva så tror jag inte att de skulle ha så stort behov av att skapa avvikare. Det är förstås bara vad jag tror...


Spegel, spegel jag tror att det är du!