punchline

Efter en rejäl förkylning, en inställd match och en flygresa med alldeles för många spädbarn är jag nu tillbaks i Sverige. Med en konstig känsla av att konstant vara kall och varm på samma gång försöker jag övertala mig själv om att det är här jag hör hemma...

det går sådär...

Att komma hem, mötas av familjen på flygplatsen, mormor o M i Borås o alla andra i Göteborg var HELT fantastiskt.

Att komma hem och frysa, undra vad jag gör med mitt liv (utbildning?) och stressa till meningslösa tider var mindre fantastiskt.

Sista kvällen i Thailand insåg jag att jag faktiskt var tvungen att lämna en (chosen) familj för att kunna åka hem och träffa min (biologiska) familj. Jag skulle få lämna en massa fantastiska vänner för att kunna åka hem och träffa mina fantastiska "hemma".

En mycket klok kvinna sa till mig idag att "är det inte alltid så, ju längre man kommer i livet desto mer inser man att oavsett var man är kommer man alltid att sakna nån". Även om min önskan fortfarande är att Sverige och Thailand ska ligga grannar eller att min bekansskapskrets ska rymmas i ett handbagage så inser jag att jag måste lära mig att förhålla mig till det faktum att så inte är fallet.

Det är bara så himla mycket svårare att leva i nuet om det finns två nu man vill leva i.

/A