Thailand: De forsta dygnens samlade upplevelser
Regnet
Nar det regnar i thailand regnar det verkligen. Nar jag kom till Bangkok var alla flighter till Koh Samui installda pa grund av vadret. Resrutten andrades istallet till att flyga till Surat Thani vilket raskt tog mig till nasta insikt.
Ferry
Det ar skillnad pa ferry och ferry. Efter att ha stigit ombord pa en av de farjor som jag senast bara tittade pa och undrade hur de overhuvudtagen flot bestamde jag mig snabbt for at det var lika bra att sova for att slippa marka om vadret blev samre eller vagorna hogre sa jag sov i stort sett hela vagen till Koh Phangang.
Det ar sa litet har
Det forsta jag hor nar jag kliver i land pa min alskade o ar ljudet av gymmets bil som gor reklam for matcher som ska vara senare pa kvallen. Jag bumpar in i PiTom och under skjutsen upp till gymmet visar det sig att Saminlek och Kaoponlek, tva av min favoritfighters, ska fightas. Aven Goldi, den tatuerade engelsmannen som jag tranade med senast men som nu ar instruktor pa ett annat gym ska upp i ringen, en rerun mot killen (eller snarare an av dom) som han knockade sist jag var har.
Tillbaka i familjen
Skjutsad fran piren av PiTom, en stor kram av tranaren och en annu storre av Vivian, min amerikanska van sa paminns jag hur alla ar som en enda stor familj har. Forsta natten slaggar jag hos Vivian for att jag ska slippa dra ut o leta efter boende forsta kvallen. Nar jag inte hittar nagot bra/inte kan bestamma mig dan efter heller sa hyser Srie in mig pa gymet istallet, det addar pa familjekanslan.
Traningen! Traningen!
Jag hade delvis glomt av hur mycket traningen skiljde sig fran Sverige. Joggingen, de inte langre sa ovantade sanginslagen fran tranaren och de langa ronderna med clinch pa sack. Kort sagt kan man saga att det ar svart att hitta gemnesamma namnare mellan det svenska traningsupplagget och det thailandska, darmed inte sagt att nagot ar battre an det andra. Tvartom tror jag att det basta ar en kombination av de bada.
Vivian bestammer sig for att hon ska matcha i December ("if I die, I die!") och hon hon har i stort sett ingen sparringvana sa jag kanner mig manad att gora detsamma. Kan hon sa kan val jag!
Nar jag skriver dethar har jag genomfort de fyra forsta traningarna med ratt sa gott resultat: ionga skador och sammanlagt ca 18 ronder mits med tranaren. Kompisarna darhemma i all ara men det ger sa grymt mycket att ga mits med honom.
Det enda jag saknar litegrann har ar sparring, vi sparrar inte sa mycket men jag o Vivian har bestamt att sa fort hon bara skaffat ett tandskydd ska vi sparra lite efter varje pass. Hon vill ha mer vana innan hon matchar och det ar mer an valbehovligt for min del med.
Det kommer mer om nagra dar nar traningsvarken satt in pa allvar och foralskelsen for det har landet och den har platsen vaknat till liv till fullo igen. Hoppas allt ar bra darhemma och Helen: Kor hart mot FMTopen, det fixar du latt!
/A
Nar det regnar i thailand regnar det verkligen. Nar jag kom till Bangkok var alla flighter till Koh Samui installda pa grund av vadret. Resrutten andrades istallet till att flyga till Surat Thani vilket raskt tog mig till nasta insikt.
Ferry
Det ar skillnad pa ferry och ferry. Efter att ha stigit ombord pa en av de farjor som jag senast bara tittade pa och undrade hur de overhuvudtagen flot bestamde jag mig snabbt for at det var lika bra att sova for att slippa marka om vadret blev samre eller vagorna hogre sa jag sov i stort sett hela vagen till Koh Phangang.
Det ar sa litet har
Det forsta jag hor nar jag kliver i land pa min alskade o ar ljudet av gymmets bil som gor reklam for matcher som ska vara senare pa kvallen. Jag bumpar in i PiTom och under skjutsen upp till gymmet visar det sig att Saminlek och Kaoponlek, tva av min favoritfighters, ska fightas. Aven Goldi, den tatuerade engelsmannen som jag tranade med senast men som nu ar instruktor pa ett annat gym ska upp i ringen, en rerun mot killen (eller snarare an av dom) som han knockade sist jag var har.
Tillbaka i familjen
Skjutsad fran piren av PiTom, en stor kram av tranaren och en annu storre av Vivian, min amerikanska van sa paminns jag hur alla ar som en enda stor familj har. Forsta natten slaggar jag hos Vivian for att jag ska slippa dra ut o leta efter boende forsta kvallen. Nar jag inte hittar nagot bra/inte kan bestamma mig dan efter heller sa hyser Srie in mig pa gymet istallet, det addar pa familjekanslan.
Traningen! Traningen!
Jag hade delvis glomt av hur mycket traningen skiljde sig fran Sverige. Joggingen, de inte langre sa ovantade sanginslagen fran tranaren och de langa ronderna med clinch pa sack. Kort sagt kan man saga att det ar svart att hitta gemnesamma namnare mellan det svenska traningsupplagget och det thailandska, darmed inte sagt att nagot ar battre an det andra. Tvartom tror jag att det basta ar en kombination av de bada.
Vivian bestammer sig for att hon ska matcha i December ("if I die, I die!") och hon hon har i stort sett ingen sparringvana sa jag kanner mig manad att gora detsamma. Kan hon sa kan val jag!
Nar jag skriver dethar har jag genomfort de fyra forsta traningarna med ratt sa gott resultat: ionga skador och sammanlagt ca 18 ronder mits med tranaren. Kompisarna darhemma i all ara men det ger sa grymt mycket att ga mits med honom.
Det enda jag saknar litegrann har ar sparring, vi sparrar inte sa mycket men jag o Vivian har bestamt att sa fort hon bara skaffat ett tandskydd ska vi sparra lite efter varje pass. Hon vill ha mer vana innan hon matchar och det ar mer an valbehovligt for min del med.
Det kommer mer om nagra dar nar traningsvarken satt in pa allvar och foralskelsen for det har landet och den har platsen vaknat till liv till fullo igen. Hoppas allt ar bra darhemma och Helen: Kor hart mot FMTopen, det fixar du latt!
/A
Kommentarer
Postat av: Helene
Hej Anna!
Blir så jäkla avis när jag läser detta... framförallt på Vivian..;).
Saknar thaiboxningen i allmänhet och dig i synnerhet, nästan lite syboliskt att foten pajjade sista minuten vi tränade ihop innan du lämnade oss.
Vet inte när jag kan börja träna igen, kan gå på foten nu iaf men den é
blåare än blåtiran nånsin va´, gör dock mest ont i själen, känner mig som en ballong nån blåste upp så den sprack... och matchplanerna blåste sin kos. Men jag kommer igen till nästa år. Bör väl kunna hårdköra lagom till du kommer hem igen tänker jag!
Ge järnet nu Anna, får köra för mig nu oxå!
Kram Helene
Trackback
