punchline

Just nu sitter jag utanfor min vän Sries hus och bloggar. Klockan ar halv sju på morgonen och jag har redan varit sömnlös i två och en halv timme efter ungefär lika många timmars sömn. Det kryper i mina ben och surrar i mitt huvud. Anledningen är att jag har semester, jag har matchat en gång till (vinst) och nu tvingat mig själv att ta en välbehövlig paus från träningen för att vila upp musklerna, göra en ordentlig behandling på min rygg och läka den fotskada som har följt med mig några veckor.

Vid det här laget känner jag mig själv, speciellt den träningsknarkande delen av mig själv väl nog för att inse att ta den semestern i anslutning till gymet där jag tränar är en omöjlighet om jag väntar mig någon som helst avslappning och ro i sinnet. Därför har jag för tillfället lämnat Phuket och åkt tillbaka till Phangang och familjen här. Att komma hit igen var ett väldigt kärt återseende, även om jag bara hunnit vara borta två och en halv vecka. Jag är glad att se alla igen, att känna mig hemma och att kunna ta hand om min vän Srie litegrann när hon behöver det som mest.

Tanken är att stanna här tills alla skador är bra, och att det förhoppningsvis är inom några dagar eftersom jag vill hinna med en sista match innan jag drar hem, runt den 18e augusti. Var den matchen blir tvekar jag dock över, och det är dom tankarna som surrar i mitt huvud. Jag har ett stående erbjudande om match i Phuket. Prathet har lovat mig hårdare motstånd denna gången, en femronders match, vilket vore en väldigt bra erfarenhet att ta med hem till Sverige, oavsett om den resulterar i vinst eller förlust. Dock lockar även träning på Samui eftersom Namsaknoi (min tidigare tränare) nu tränar på Chaweng stadium där. Jag är väldigt obeslutsam som vanligt men som läget är nu så är det ingen stress med beslut för foten har hittills inte visat några skyndande planer på att bli bra... :(

Samtidigt som jag är rastlös och tankspridd känner jag mig lugn nu, nöjd över att jag faktiskt har fightats på Bangla stadium som, för ett år sen när jag började träna Muay thai, var en stor men tillsynes ouppnåelig dröm. Även om ni är många i min omgivning som inte förstår er på hela grejen med kampsport och fighting, vilket jag har full förståelse för, så hoppas jag att ni kan dela min enorma glädje över att få uppfylla mina drömmar. För, även om jag är kluven med min längtan till alla hemma i Sverige så är det just att uppfylla mina drömmar som jag sysslar med på heltid här.

Saknar er!

/A